En titt på vad som hänger på dörren till vårt kombinerade syrum/kontor:
Min topp börjar bli färdig, bara 4 långa sömmar kvar, trodde jag...
Det visar sig att jag gjort ytterligare en tankevurpa under den här toppens tillblivnad.
Fram med sprätten och rullkniven igen. Som tur är så är några block för stora och inte för små, så det går lätt att ändra. Men ack så retligt!
Jo, ja, jag är ju ingenjör och vet att man ska börja med att planera, dimensionera, rita upp och sedan måttsätta - då ska det inte bli fel.
Men... när jag syr så vill jag inte vara bunden, det får bli lite som det blir, för det brukar bli bra. Har bara lite otur när jag tänker ibland. Eller lät jag bli att tänka? Jo, jag tror det i det här fallet.
Det finns en skiss och jag har räknat på blockstorleken för att få tänkt storlek på qvilten. Men den stämmer inte så bra... Tänkte visst inte färdigt.
Nästa täcke jag gör så ska jag förbereda mig bättre och inte skjuta så mycket från höften, då lär jag få använda sprätten mindre!
Eller inte... Är inte det en del av charmen att arbetet får utvecklas under processen?
Ibland får jag förfrågningar på om jag inte kan sy någonting till någon. Utanför familjen tackar jag nej, jag har inte den tiden.
Men igår kom en förfrågan från maken.
Han undrade när jag tänkte göra färdigt de här:
Det är en förvaringskorg till badrummet. Det skulle bli 4 eller 5 stycken, jag gjorde en i augusti 2010.
Sedan dess har projektet vilat.
Men det är ju roligt när det man gör tillslut blir efterfrågat. Så när mitt svart-röd-vita arbete är klart så kanske vi kan få ordning i badrummet också?
Jag lovar inget, det är ju så många roliga projekt man har i huvudet, men chansen ökade med många procent av makens fråga.
Slutsvamlat från en genomförkyld Malin som ska passa på och vila lite till innan barnen kommer hem.
Trevlig helg!
Malin
